Amonym

Nu har vi tillbringat 15 timmar i simhallen i helgen. Det har varit simtävling. Både jag och mannen har fungerat som tränare - vilket i detta fallet inneburit ganska mycket att hålla ordning på många söta barn från 7-11 (de äldre håller hyfsat god ordning på sig själva). Att hålla ordning på innebär att man måste se till att de är i tid till sina starter. Efter dessa två dagar känns det som man har sett begränsat med just simningen men desto mer jagande efter de söta barnen och få dem bakom rätt startpall och i rätt ordning. Men inga missade starter blev det! Och lika många barn som flugit i vattnet har också tagit sig upp lyckliga och glada (de flesta) över sina bedrifter. Ovanligt få diskningar dessutom. Brukar alltid vara någon liten vän som tjuvstartar och väldigt många som inte fixar bentagen i bröstsim på godkänt vis.
Minsta sonen har lyckats få hem två medaljer ett brons och en fjärdeplats tror jag det blev till slut, på tre starter - han är mycket nöjd. Ni kan ju fundera på hur mångar frågor man svarat på under dessa två dagar..... när startar jag? Detta frågar varje 7-11 åring i snitt 12 gånger var per halvtimma. Var det ryggsim? Frågar alla i snitt 10 gånger var. Hur många längder? Frågas i snitt 5 gånger per barn. Men söta är dem! Och kämpar gör dem! Det är inte utan ett en och annan tår kryper fram i ögonvrån då och då. Man är nog för "soft" för detta=)

Men nu till rubriken. Viljesegern består i att mannen och jag, efter en heldag i simhallen (det är väldigt varmt i en simhall mina vänner!), satt mosiga och sega vid köksbordet och undrade om vi skulle ta oss ut och springa, eller kanske gå eller skulle vi rent av bara skita i alltihop och rasa ihop i soffan. Men till slut efter mycket förhandlande med våra latmaskar så fick vi till en halvtimmas löpning. Och gissa om det var vad kroppen behövde? Såååå skönt med en rejäl dos friskluft! Nu känns kroppen i balans igen.