Amonym

Med tanke på att jag anmält mig till maran börjar det bli hög tid att ta tag i träningslivet. Oktober månad har varit futtig på den fronten. Halsont och UVI har satt stopp för vilda rusningar i löparspåren. Men jag har skött min yoga och varit och simmat ett par gånger samt vattengympat. Men har liksom haft tusen och en ursäkt för varför jag inte kan springa. För sent.....för kallt......för mörkt.......för halt.......nyss ätit......osv! När jag tittar på dessa ursäkter kan jag bara konstatera att förra året sprang jag trots alla ovanstående så kallade hinder. Det gäller bara att komma över TRÖSKELN! Som ibland ter sig gigantisk. I tisdags var jag på firmans gym och sprang lite på löparbandet (för det var ju så mörkt och halt ute.....).

Jag konstaterade direkt att löparband är så makalöst själsdödande! Dessutom gick strömmen två gånger. Kan säga att det tar jäkligt tvärstopp. Klarade att pressa ihop 24 minuter men sen gick det bara inte mer.


Mannen berättar stolt att han sprungit 1h och 40 min på löparbandet.
- Men, människa! svarar jag, hur klarar du det!?
Jag tittar ju på displayen ideligen och konstaterar att nu har det bara gått 20 sek sen sist. Mannen svarar enkelt:
- Jag tänker på ingenting och hänger en handduk över displayen.
För mig känns det totalt omöjligt. Gymet är beläget i en källare, med lågt till tak och inga fönster. Allt du kan titta på är rätt in i en vägg, i och för sig med en vit spalje i rutsystem på...... Nä jag har helt enkelt inte mental kapacitet att springa på löparband. Det är bara för mig att övervinna alla ursäkter och ge sig ut. Och idag lyckades jag! Det blev nästan 6 km tillsammans med mannen med lite inbyggda backrusningar. Och sen avslutade jag med lite styrka och stretch. Så skönt! Att det ska vara så svårt att ta sig i kragen?! När man vet vilken belöning det är efteråt!!
Nu gäller det att lyckas igen. En gång är ingen gång......två gånger en gång-gång och tre en vana.....=)