Amonym

Idag har mannen och jag sprungit tillsammans. Det händer inte allt för ofta. Vanligtvis beror det på att det oftast krävs någon vuxenperson på hemmafronten men nu börjar det gå lättare att ge sig iväg. De småliven blir ju större för var dag!
En annan anledning är att det är lite stressfullt att springa jämte någon som tar älgkliv, hoppar över alla möjliga hinder, springer baklänges, rusar uppför backar och allt i rasande tempo och med lätta steg........medan jag flåsar, lunkar, pustar och stånkar på som ett gammalt ånglok i ett lagom segt tempo. Man blir liksom lite frustrerad av den andres lätthet......... (grön av avund.....)
                                         
jag                                                                             mannen

Idag blev det i alla fall en 6 km slinga tillsammans och det var riktigt trevligt. Han gjorde bara ett rus uppför en backen sedan höll han sig i skinnet och damsprang med mig! Vilken fantastisk man jag har!


ps jag springer inte lika fort som ett ånglok........