Amonym

I dag på eftermiddagen strax efter vi kommit hem knackade det hårt på våran dörr. In kom en arg, ledsen och förtvivlad kvinna som berättar för mig att mina stora killar plus fyra kompisar kastat sten på en pojk hennes familj är stödfamilj åt........ Killen går i fyra och mina killar i sexan. Hon var så ARG! Jag kallade ner mina killar plus en av kompisarna som var med hemma. De försökte berätta sin historia men det var stört omöjligt att nå fram till kvinnan. Och rektorn och lärarna skulle höra av sig sa hon...... och hade inte vi läst om barn i Stockholm som blivit ihjälslagna på gatan och så vidare.....
Någonstans i allt detta inferno kändes jag mig så LUGN! Den utsatta pojken satt i bilen utanför och hon krävde en ursäkt av mina killar.  Kände också att det var ingen som helst idé att försöka höra killarnas upplevelse, eftersom hon var så upprörd. Fast någonstans i min mage kände jag att detta kan inte vara hela sanningen. Men man är rädd för att vara en sån morsa som håller sina barn bakom ryggen och tror de är guds änglar.... så jag höll med och sa att det är det enda de kan göra be om ursäkt och att vi får prata sen. De började gråta och allt var absolut kaos ett tag. Men tillslut gick de med henne ut och bad om ursäkt. Hon berömde dem för att de var så modiga och nu trodde jag att allt var frid och fröjd.
Dax för ett snack med killarna och då berättar dem att de, på vägen hem från skolan, hade gått och skrikit en massa filmrepliker på engelska som innehöll en massa svordomar mm till varandra. De var sex killar som hållt på. Allmänt jönseri alltså. Pojken hade cyklat förbi och tvärnitat och undrat varför de skrek svordomar efter honom. Killarna hade försökt förklara att det inte var efter honom utan att de höll på med varandra (förmodligen kanske inte på det mest sansade sättet). Han hade då skrikit könsord och kallat en av killarna glasögonorm och neger (fotnot killen är från Småland hela han). Då hade de andra i gänget försvarat honom och som de sa själva varit lite kaxiga. Killen hade då frågat om glasögonormen ville ha stryk och då hade det hettat till lite och en sten hade kastats. Dock (tack o lov) inte träffat honom. Mina killar och deras kompis är nu jätteledsna och skärrade. Nu ringer först rektorn och jag pratar lite med honom, mycket sansat och lugn man. Han lovar att de ska ringa runt till alla killar som var med i detta och höra. Efter en halvtimma ringer en av lärarna och meddelar att den storyn som mina killar berättat stämmer med vad de andra sagt. Rektorn ringer också tycker synd om killarna, och meddelar att han pratat med killen och hans stödfamilj. Och nu fick jag verkligen ont i magen. Varför stod jag inte på mig!? Varför lyssnade jag inte på dem först och stöttade dem? Men min enda ursäkt är att just då kändes det inte som en möjlig väg. Hon var så ledsen och arg. Funderade ett tag på att ringa upp henne. Men sen kände jag .....nä de har nog tillräckligt med bekymmer utan att jag behöver lägga mer på axlarna. Om man har en stödfamilj så innebär det väl att det finns en del strul på banan. Det blev nybakade bullar och mjölk och stor kram och tröst till tre härliga killar!

Nu packas det för fullt och i morgon bitti bär det av mot sol och snö och skidor! Såååå det kanske blir lite begränsat med bloggandet kommande vecka.......