Amonym

I går var det en rätt hektisk förmiddag i detta hus. Alltså inget värre än vanligt men när sex pers bor under samma tak så blir det lätt mycket aktiviteter och mycket folk. I går var det barnkalas för minsta tjejen så huset fylldes ett par timmar av 10 stycken glada, mysiga, goa men högljudda 5-6-åringar. Fullt ös medvetslös! Lekar, korv, fika, glass, ballonger och godispåsar stökades undan i högt tempo. Sen försvann alla dem. Lill-tjejen följde med en av kalaskompisarna hem, lill-killen gick på bio med en kompis och de stora for på fotbolls turnering. Och vips så var det bara mannen och jag! Vi landade på varsin köksstol med lite kaffe och bulle.......... och njöt av lugnet!
Såååå tyyyyyyst! Sen kom vi på att om inte allt för många år så kommer det att vara så här jämt! Vad märkligt! Och vad ska vi göra då????? Första tanken är GUD VA' SKÖNT! Men sen när man tänker på att det kommer vara så sju dagar i  veckan känns det ju faktiskt lite trist..... Det är ju liksom livet lite, detta med allt liv, all rörelse, alla frågor, alla konflikter alla "kan vi inte......", "får jag köpa......." osv.......
Alltså det gäller nog att, som Sickan, ha en PLAN! Så att man inte blir helt överumplad av den framtida tystnaden. Vi började genast spåna på alla promenader vi ska gå, alla resor vi ska göra, gå på bio, laga "vuxen-mat" (INTE falukorv, köttbullar eller köttfärssås!)...... men det kommer nog kännas enormt märkligt i början. Tur att barnen är i lite olika åldrar så att inte alla försvinner på en gång utan att man gradvis får  vänja sig. Fast tänk om de aldrig flyttar!!!??? Så'na finns ju också! Nä då hyr vi en lägenhet åt dem=)