Amonym

Är det någon mer än jag som drabbats av semesterstämningen? Känns som en utopi att man ska till jobbet och prestera något imorgon! Har haft såna härliga laidback dagar med lite småpyssel hemma, bad hela eftermiddagen och avslutat med grillning och färskpotatis. (Färskpotatis mina vänner! Hur gott är inte det!!!!! Med smör på=) Mmmmmmm ) Nåja imorgon är det knegdax igen och det ger väl sig bara man kommer dit. Det är ju inte överdrivet många arbetsdagar kvar nu till semestern så det ska säkert gå bra.

Idag gjorde jag en liten kraftansträngning på förmiddagen och gav mig ut i den 27 gradiga värmen och kutade. Mina vänner funderar allvarligt på om jag inte behöver sinnesundersökas=) Tog en liten minirunda på en halvtimme i Lövhult. Hade redan innan planerat att jag kutar på till den "stora backen" och den skulle jag gå uppför. Jag sprang ju trots allt Stockholm marathon förra helgen. Men problemet var att det försiggick tipspromenad där ute och just i backen gick det folk. Så då var jag ju tvungen att studsa upp på lätta steg. Mina ben skrek i förtvivlan "kära ägare cooooola ner, vi vill inte!!!" Tack och lov vek min rutt av från tipsrundesvängen så jag kunde pusta ut lite. Men faktum var ju att det faktiskt gick att kuta upp! Man får inte lyssna FÖR mycket på sin kropp...... iallafall inte ibland. Jag tror den spelar lite trick med en och skickar lite "ge upp signaler" i alltför god tid ibland. Bara för säkerhetsskull liksom.


En liten undran: Hur länge kan man äta som en häst efter ett marathon? Jag menar hur länge kan man ha det som ursäkt för att ta en extra portion potatisgratäng helt dränkt i grädde eller två ton glass till efterrätt? En mara i juni borde väl räcka över ett par julbord i december i alla fall? Eller vad tror ni?